Piratmamman

Finns sällan något som är så skönt, som då barnen somnat, och man hör deras små snusningar i sina trygga varma sängar.

Livet, just nu, är nog till för de som orkar.

För de som brinner.

Själv ligger jag och småpyr.



Värk och seghet gör att hela min uppenbarelse utstrålar negativitet.
Tyvärr.



Idag har jag förvånat en del, med att säga som jag tycker, stå för mina ord och handlingar, och varit galet rak och ärlig.
Fast, om jag inte kan vara det, vem är jag då?
Jag är ju jag, enbart om jag kan försvara mina egna känslor.
Det är ju de som gör mig till den jag är.


Jag är så fruktansvärt tacksam över att ha så många fina människor i min närhet, som bryr sig om mig, och försöker hjälpa.
De som inte ser längre än till sin egen egoism - fine, let´s not be friends.

Äkta vänskap är att ge och att ta.
Och gudarna vet, att JAG ger, mer än jag någonsin får tillbaka många gånger.
Jag vill för många för väl.
Sen, så får man tystnad och tillbakadragenhet tillbaka.
Varför är det så svårt för många att ge lite tillbaka..?
Vad förlorar man på att visa empati och sympati..?

Jag ska klura lite på detta.