Piratmamman

Har ägnat kvällen åt eftertanke.


De som känner mig, vet att jag är en glad person, med mycket humor (säregen i mitt slag, jag vet), mycket värme, kärlek, nära till skratt och tårar, empatisk och sympatisk, ställer upp mer för andra än jag borde, "dumsnäll" och ja, helt klart en människa som trivs, är nöjd och stolt över det hon åstadkommit.

Den människan sover.


Istället finns människan som misstror, känner sig ensam, vantrivs, är rädd och ensam, skäms, egoistisk, kall och tårfylld.


Tro mig, ingen mer än jag, vill att den första Ida ska vakna, och ersätta denna cyniska, ironiska, bittra Ida som finns idag.


Vägen dit har jag/vi ännu inte funnit, men jag vet, att genom att hålla dig/er borta, av rädsla för ev utbrott och mördande blickar, göder bitterfittan, som gottar sig, medans den andra Idan försvinner längre och längre bort.

Jag behöver kärlek.

Det jag går igenom nu, är nog djävulens påfund.

Men - det som inte dödar, det härdar. / Okänd profet.

Hemma efter sjukhusvistelse med övernattning.

Det här är inte skoj längre.

Lovade barnen guld och gröna skogar idag.

Vi åkte till vårt badparadis, med välfylld kylväska och leksaker, lyckades även "lura" med oss sällskap dit.

Väl framme, så börjar mamman må tjyvens.
Efter ca en halvtimme, var det bara att ge upp, packa ihop alla saker och åka till farfar där M höll till.
Han tog barnen och jag vinglade mig iväg på E4 till HC, där jag fick komma in direkt.
Akutrummet.

Svårt att andas, ont i bröstet, yr, yr, yr och svimfärdig. Feber oxå.

Alla prover u.a. Förutom temp och sänka.

Så just nu, är jag hemma, med order om att komma ner igen, om jag blir sämre, och barnen får vara med M hos farfar och lyssna på en massa bilskrål.
Har då fruktansvärt dåligt samvete emot dem, men samtidigt, så orkar jag inte med dem heller just nu. Ska lägga mig och vila nu..

Ibland vaknar man upp ur drömmarnas värld.

Som när man ska på magnetröntgen i morgon, och på lungröntgen om två veckor.


Vill bara vara frisk!