Besviken
Är så ledsen och besviken idag.
Besviken å barnen vägnar, ledsen över hur min kropp och huvud gör mot mig.
Känner mig som världens mest pissiga förälder.
Jag orkar inte göra nånting, orkar inte ta mig ut och åka pulka med barnen, har inte råd att åka på något badhus eller slalombacke. Får inte iväg mig och barnen till en pulkabacke och korvgrillning ensam.
Och med ensam så menar jag, att jag inte kan planera något tillsammans med den jag bor med, för ringer telen och det är hans far, då släpper han allt och åker och hjälper honom.
Som idag tex, jag bakade bullar och tänkte att vi kunde hitta på nått mys ute sen, som var gratis, och som kunde göra barnen lite mer glada och mindre rastlösa. Då skulle han "bara" åka till sin pappa, hämta lite saker som A-I skulle ha, sen åka till henne och få ett papper påskrivet, och sen komma hem. Halvvägs till Bergsjö ringer han, hans pappa hade skjutit två rådjur, så han måste vända och hjälpa honom dra fram dem, sen åka tillbaka till A-I och sen tillbaka till far och hjälpa honom flå de stackars djuren.. Men HALLÅ?!
För det första, varför ska man släppa allt, utan att ens reflektera över att det är barnens sista dag tillsammans med oss på jullovet? Och varför i hela friden är man ute och jagar, om man inte klarar av att ta reda på det man fäller själv? Idiotier!
Jag har varit som i ett grått regnmoln hela dagen. Tårarna har strömmat. Ganska mycket.
Jag är så arg på denna sjukdom som gör mig så orkeslös och seg, som hindrar mig från allt jag vill göra. Så arg på mig själv för att jag är en sån värdelös mamma till mina barn. En trött, seg mamma, som inte orkar med något, som är beroende av att någon ska hjälpa henne komma iväg på saker, komma ut och hitta på saker.
Och jag är så besviken över att man inte kan tänka på sin familj. Och jag blir arg på mig själv för att jag tillåter mig att bli besviken, för det var säkert inte hans mening att ställa till det så här, men vad faan..? Det är INTE första gången annat är viktigare än familjen.
Och jag undrar, ska man bara låta det vara så här, eller ska man helt enkelt bryta upp?
Vad är värt något? Och vad är inte värt?
Besviken å barnen vägnar, ledsen över hur min kropp och huvud gör mot mig.
Känner mig som världens mest pissiga förälder.
Jag orkar inte göra nånting, orkar inte ta mig ut och åka pulka med barnen, har inte råd att åka på något badhus eller slalombacke. Får inte iväg mig och barnen till en pulkabacke och korvgrillning ensam.
Och med ensam så menar jag, att jag inte kan planera något tillsammans med den jag bor med, för ringer telen och det är hans far, då släpper han allt och åker och hjälper honom.
Som idag tex, jag bakade bullar och tänkte att vi kunde hitta på nått mys ute sen, som var gratis, och som kunde göra barnen lite mer glada och mindre rastlösa. Då skulle han "bara" åka till sin pappa, hämta lite saker som A-I skulle ha, sen åka till henne och få ett papper påskrivet, och sen komma hem. Halvvägs till Bergsjö ringer han, hans pappa hade skjutit två rådjur, så han måste vända och hjälpa honom dra fram dem, sen åka tillbaka till A-I och sen tillbaka till far och hjälpa honom flå de stackars djuren.. Men HALLÅ?!
För det första, varför ska man släppa allt, utan att ens reflektera över att det är barnens sista dag tillsammans med oss på jullovet? Och varför i hela friden är man ute och jagar, om man inte klarar av att ta reda på det man fäller själv? Idiotier!
Jag har varit som i ett grått regnmoln hela dagen. Tårarna har strömmat. Ganska mycket.
Jag är så arg på denna sjukdom som gör mig så orkeslös och seg, som hindrar mig från allt jag vill göra. Så arg på mig själv för att jag är en sån värdelös mamma till mina barn. En trött, seg mamma, som inte orkar med något, som är beroende av att någon ska hjälpa henne komma iväg på saker, komma ut och hitta på saker.
Och jag är så besviken över att man inte kan tänka på sin familj. Och jag blir arg på mig själv för att jag tillåter mig att bli besviken, för det var säkert inte hans mening att ställa till det så här, men vad faan..? Det är INTE första gången annat är viktigare än familjen.
Och jag undrar, ska man bara låta det vara så här, eller ska man helt enkelt bryta upp?
Vad är värt något? Och vad är inte värt?
Kommentarer
Postat av: Karin
<3 <3 <3
Du är bäst på alla sätt och vis!
Postat av: Viktoria
Ja jag vet inte vad jag ska skriva eller svara...
kan lixom inte komma på något än att skicka en KRAM
Du vet var jag BOR om du vill komma... Annars så LYFT luren å ring så kanske jag kan komma till dig.... :-)
Postat av: Carro - Bebis i magen ♥
Jag vet att du inte är en värdelös mamma. Men man kan nog känna sig så ibland!
Det gör nog alla nån gång.
Och jag känner igen mig i det där med att släppa allt och bara åka. Sån är Lars också faktiskt. Det är trist, men vad gör man då?
Har man planerat något och de kommer nåt emellan, ja då åker han bara. Så himla tråkigt!
Det har inte bara hänt en gång. Så jag förstår dig.
♥
Trackback
