Piratmamman

Har ägnat kvällen åt eftertanke.


De som känner mig, vet att jag är en glad person, med mycket humor (säregen i mitt slag, jag vet), mycket värme, kärlek, nära till skratt och tårar, empatisk och sympatisk, ställer upp mer för andra än jag borde, "dumsnäll" och ja, helt klart en människa som trivs, är nöjd och stolt över det hon åstadkommit.

Den människan sover.


Istället finns människan som misstror, känner sig ensam, vantrivs, är rädd och ensam, skäms, egoistisk, kall och tårfylld.


Tro mig, ingen mer än jag, vill att den första Ida ska vakna, och ersätta denna cyniska, ironiska, bittra Ida som finns idag.


Vägen dit har jag/vi ännu inte funnit, men jag vet, att genom att hålla dig/er borta, av rädsla för ev utbrott och mördande blickar, göder bitterfittan, som gottar sig, medans den andra Idan försvinner längre och längre bort.

Jag behöver kärlek.