Regndimma i skallen..
Ja, idag känns det verkligen som jag har det. Inget konkret kommer fram, allt bara "flubbrar" omkring därinne, en massa saker som ska göras, planeras, bokas och ordnas, men kommer inte fram till handling. Det är stopp vid "det var nått jag skulle göra/komma ihåg"..
Typiskt för mig, just nu. Faan vad jag önskar att medicinen börjar accelerera igång mig igen, så jag kommer ikapp mig själv.
Det är så jäkla svårt att förklara för andra hur man mår, och hur dåligt man egentligen kan må. Det syns ju inte på utsidan, och man känner ju sig inte heller sjuk i den fysiska bemärkelsen, typ snuva eller maginfluensa. Man känner bara en enorm seghet, trötthet, nedstämning, nästan som en depression, trots att det inte är en psykisk åkomma. Som att nån drar ner en 45 varvs LP på 35 varv.. Vaaaad skaaaa jaaaag göööööra nuuuu??? Sen är sorgsenheten också så svår att ta på, man är oerhört lättstött och kan gråta för ingenting, känner sig liten, ynklig, missförstådd, totalt oälskad och osynlig.
Helgen har dock varit bra, firade lilla mammi på hennes 50 årsdag i lördags, åt god mat, massa fika och massor med folk, barnen badade vedeldat kar på kvällen och vi myste allihopa till 23.30, då vi gav upp och åkte hemåt.
Idag sov vi länge, till och med Ludde, och åt en sen frukost (kl 10.45). Micke åkte och jagade tidigare, så han gick miste om sin Farsdags-frukost på sängen, men han får skylla sig själv..;-)
Sen åkte jag och barnen tillbaka till mammi och pappi och hade det trevligt. Jag gjorde lingonkrans till ytterdörren och barnen badade igen, och vi grillade korv ute i dimman...
Barnen myste och stortrivdes, avslappnat och kärlek! <3
Nu är det nog bäst för mig, att jag går och duschar, lägger fram allt som ska med till dagis och jobb i morgon, kollar av almenackor och kalendrar, så det inte är något jag ska komma ihåg i morgon, checkar alla post-it lappar och andra memolistor jag numer har överallt.
"Hold me now, I think I´m falling.."
Typiskt för mig, just nu. Faan vad jag önskar att medicinen börjar accelerera igång mig igen, så jag kommer ikapp mig själv.
Det är så jäkla svårt att förklara för andra hur man mår, och hur dåligt man egentligen kan må. Det syns ju inte på utsidan, och man känner ju sig inte heller sjuk i den fysiska bemärkelsen, typ snuva eller maginfluensa. Man känner bara en enorm seghet, trötthet, nedstämning, nästan som en depression, trots att det inte är en psykisk åkomma. Som att nån drar ner en 45 varvs LP på 35 varv.. Vaaaad skaaaa jaaaag göööööra nuuuu??? Sen är sorgsenheten också så svår att ta på, man är oerhört lättstött och kan gråta för ingenting, känner sig liten, ynklig, missförstådd, totalt oälskad och osynlig.
Helgen har dock varit bra, firade lilla mammi på hennes 50 årsdag i lördags, åt god mat, massa fika och massor med folk, barnen badade vedeldat kar på kvällen och vi myste allihopa till 23.30, då vi gav upp och åkte hemåt.
Idag sov vi länge, till och med Ludde, och åt en sen frukost (kl 10.45). Micke åkte och jagade tidigare, så han gick miste om sin Farsdags-frukost på sängen, men han får skylla sig själv..;-)
Sen åkte jag och barnen tillbaka till mammi och pappi och hade det trevligt. Jag gjorde lingonkrans till ytterdörren och barnen badade igen, och vi grillade korv ute i dimman...
Barnen myste och stortrivdes, avslappnat och kärlek! <3
Nu är det nog bäst för mig, att jag går och duschar, lägger fram allt som ska med till dagis och jobb i morgon, kollar av almenackor och kalendrar, så det inte är något jag ska komma ihåg i morgon, checkar alla post-it lappar och andra memolistor jag numer har överallt.
"Hold me now, I think I´m falling.."
Kommentarer
Trackback
